Kristian! Vad hände 2010?
Kristian Gidlund är trummis i Sugarplum Fairy, frilandsande jounalist, Familjen Glorias älskade kusin och dagens gästbloggare
2010 är död, länge leve 2010
Det nya året har startat som ett rus i natten, en bil som tappat kontrollen på riksväg 70, en häst som tänker spöa alla andra jävlar i hagen. Gott så. Jag är redo för ett nytt år. Och allt vad ett sådant innebär. Men innan jag går vidare ska jag försöka summera vad som gjorde 2010 till ett så bra, eller dåligt år.
Listor kan vara intressanta. De kan också vara fullständigt intetsägande. Tio saker som har placerats i en för någon motiverad ordning. Så tänker jag inte gå till väga. Jag har svårt att till exempel säga vilka tio skivor som jag älskar mer än några andra. Men jag kan utan större problem säga att sommaren med White Album var en av de bästa, att hjärtat växte första gången jag hörde både Nirvana och The Doors, att det fanns en period då Ett Kolikbarns Bekännelser talade rätt in i hjärtat på mig. Och att Street Fighting Man är en låt som fyller mig med självförtroende. Varje gång jag hör den.
Men nu skulle vi inte snacka om en romantiserad sommar, psykfall eller en svensk milstolpe. Vi skulle titta lite närmare på 2010, året som just dött och begravts. Året då svensk musik mådde riktigt bra, som en välgödd julgris. Året som saknade en låt som för alltid kommer sammanfatta just 2010. Året då det egentligen inte dök upp en enda hip hopskiva värd namnet innan Kanye West visade upp sitt tryne igen, för att visa hur det ska gå till. Året då Robyn fick hybris och släppte tre skivor, varav den första - med handen på hjärtat - är betydligt mycket bättre än de övriga två. Året då Armadillo var den mest omtumlande upplevelsen, med hårdkokta danskar som drog på smilbanden efter att ha slaktat främlingar. Året då Jackson Brownes spelning i Göteborg var den mest väntade besvikelsen. Året då The Sword stod för den mest intressanta hårdrocken, och för det mest stilrena omslaget. Året då The Tallest Man On Earth stod för den bästa spelningen med sin knock på Södra Teatern. Och året då Håkan Hellström kom tillbaka med ett lysande album, som med sitt manande "fortsätt" ger hopp om att varje år som är på väg kommer att vara tillräckligt oförutsägbara och spännande för att vänta på.
Kristian Gidlund
2010 är död, länge leve 2010
Det nya året har startat som ett rus i natten, en bil som tappat kontrollen på riksväg 70, en häst som tänker spöa alla andra jävlar i hagen. Gott så. Jag är redo för ett nytt år. Och allt vad ett sådant innebär. Men innan jag går vidare ska jag försöka summera vad som gjorde 2010 till ett så bra, eller dåligt år.
Listor kan vara intressanta. De kan också vara fullständigt intetsägande. Tio saker som har placerats i en för någon motiverad ordning. Så tänker jag inte gå till väga. Jag har svårt att till exempel säga vilka tio skivor som jag älskar mer än några andra. Men jag kan utan större problem säga att sommaren med White Album var en av de bästa, att hjärtat växte första gången jag hörde både Nirvana och The Doors, att det fanns en period då Ett Kolikbarns Bekännelser talade rätt in i hjärtat på mig. Och att Street Fighting Man är en låt som fyller mig med självförtroende. Varje gång jag hör den.
Men nu skulle vi inte snacka om en romantiserad sommar, psykfall eller en svensk milstolpe. Vi skulle titta lite närmare på 2010, året som just dött och begravts. Året då svensk musik mådde riktigt bra, som en välgödd julgris. Året som saknade en låt som för alltid kommer sammanfatta just 2010. Året då det egentligen inte dök upp en enda hip hopskiva värd namnet innan Kanye West visade upp sitt tryne igen, för att visa hur det ska gå till. Året då Robyn fick hybris och släppte tre skivor, varav den första - med handen på hjärtat - är betydligt mycket bättre än de övriga två. Året då Armadillo var den mest omtumlande upplevelsen, med hårdkokta danskar som drog på smilbanden efter att ha slaktat främlingar. Året då Jackson Brownes spelning i Göteborg var den mest väntade besvikelsen. Året då The Sword stod för den mest intressanta hårdrocken, och för det mest stilrena omslaget. Året då The Tallest Man On Earth stod för den bästa spelningen med sin knock på Södra Teatern. Och året då Håkan Hellström kom tillbaka med ett lysande album, som med sitt manande "fortsätt" ger hopp om att varje år som är på väg kommer att vara tillräckligt oförutsägbara och spännande för att vänta på.
Kristian Gidlund
Kommentarer
Trackback
